För fem år sen gick jag, motiverad av juniorspel utomlands, på ett minikorståg mot klisterförbudet. Då grubblade jag också över förbudet att punktmarkera, eller som vi säger på finlandssvenska: ”specialbevaka”, i yngre juniorer. Klibba och punktande hänger ihop genom det att spelet i sig själv blivit snabbare, som jag i tiderna argumenterade.
Förbundets beslut att från och med hösten 2008 tillåta klibba för b-pojkar och ta i bruk en mindre boll för c-pojkar ska gärna utvärderas kritiskt. Som förespråkare för ändringen tycker jag naturligtvis att den är bra, men med en tillräckligt bred bedömning så kan även andra utvecklingsbehov komma fram.
I dagens läge tillåter reglerna punktmarkering endast i för b-pojkar eller -flickor och äldre. Så har det varit nästan hur länge som helst. I varje fall så länge jag spelat. Motiveringar som man hört på vägen är att punktmarkering i yngre juniorer skulle hindra begåvade spelare (m.a.o. stora) från att utvecklas, som alltså ständigt skulle stå ”punktade” och inte göra något. Det har också sagts att det strider mot juniorspelets anda om att alla skall få spela. Risker för att ”talanger” slutar för att de skulle bli punktade har man också hört. Med den ringa erfarenhet och insikt jag har, så skulle jag säga att vi igen har stött på en anakronism, som nog är värd en grundlig genomgång.
På 80- och 90-talen var dessa argument goda; stod man punktad på den tiden, så gick man till mitten och tittade på medan de andra spelade och försökte kanske på tricket med att bjuda vatten till försvarsspelaren. I dagens läge är spelet annorlunda. Spelet är snabbare och på seniornivå används punktmarkering ofta endast stundvis i matcher, i synnerhet vid övertagsspel sex mot fem i försvar. Punktade spelare svarar med att glida ner på kanten, falla in på linjen, rycka loss eller göra nåt annat för att komma in i spelet redan under samma anfall. Från 6:0 försvaret byter man lätt till 5:1 och 3:2:1 eller punktar en eller flera spelare. Försvarsuppställningen kan byta under pågående anfall. Detta reflekterar spelets snabbhet, som har uppstått i och med vissa ytterst väl genomtänkta regeländringar samt ändringar i riktlinjerna för domare (t.ex. tolkningen av stürmerfoul).
För det första kan vi konstatera att de första argumenten för att förbjuda punktmarkering inte längre håller idag. Ett lag ska inte stå eller falla på en spelare. I synnerhet gäller detta för juniorer! Punktmarkering skapar faktiskt större ytor och möjligheter för dom spelarna som blir kvar och gör dom bättre, så på alla sätt är punktmarkering bara positivt.
För det andra måste man se på helheten. Allt som inte har att göra med att springa, studsa, passa, fånga och kasta borde vi se snävt på i dom yngstas träning. 6:0 är nog något som i tidig ålder dödar snabbhet och initiativ. Tränarnas favorit, så klart, i och med den inbyggda strukturen.
Sveriges Handbollförbund har i sin policy för spelet uppmärksammat detta, trots att reglerna inte ändrat:
Försvarsspelet ska vara ”fritt spel” eller ”man-man-spel” på minihandbollplan. På stor plan spelas 3-3 eller andra försvarsspel med flera spelare utanför frikastlinjen. Anfallsspelet kommer av sig självt. Det gäller att göra mål. Man ska tillämpa färdigheterna dribbla, passa-fånga och skjuta mål. På minihandbollplanen spelas helt ffritt [sic] anfallsspel. På stor plan spelas fritt anfallsspel följt av en period 4-2 spel. När det känns för trångt med fyra 9mspelare [sic] kan 3-3 spelet påbörjas.
[…]
Försvarsspelet ska ha en offensiv inriktning, genom att 3-3, 3-2-1, 4-2 och 5-1 förekommer oftare än 6-0-i början av perioden.Utdrag ur SHF:s policy beträffande barnhandboll,
ungdomshandboll och rent spel.
Det gällande förbudet stöder spelare som i juniorklasserna klarar sig med sin längd, men senare i a- och -b-junioråldern blir efter dom andra på grund av ensidighet. Punktmarkering borde alltså välkomnas med glädje. Då en pojke som råkar vara 20 cm längre än dom andra på grund av punktmarkering måste slita sig loss med sin snabbhet, kasta vigt från kanten och röra sig smidigt på linjen utvecklar han just dom egenskaperna som han mest behöver för att bli en komplett spelare. Troligen blir dom andra i laget också bättre när dom får göra flera mål från stora ytor. Tränaren och föräldrarna kan ha svårt med några 30-1 förluster i början, men det är väl sist och slutligen bättre, än att kortsiktigt bygga ett lag på en spelare och försumma tio andra?
Jag vågar påstå att specialbevakningsförbudet i juniorerna är en kvarleva från 80-talet och tidigare dagar. I dagens läge skulle punktmarkering i juniorerna bidra till ett snabbare, modigare och mera krävande spel med växlande situationer. Orsaken att vi håller fast vid denna anakronism ligger dels i tränarnas behov att skapa en strukturerad omgivning och dels i det smala materialet som skapar gynnsamma förhållanden för unga, tidigt utvecklade spelare. Det här gör man gärna med att envist hålla fast vid försvarsuppställningar som 6:0. Man gör igen saker såsom man gjorde ”när jag var ung” — i min åsikt är 6:0 försvar i småpojkarnas och -flickornas spel ett verkligt problem. Om vi skall lära unga spelare snabbhet och mod får vi inte snedvrida lagspelet. Genom att låta spelet vila på en eller två unga ”talanger” gör vi en lätt björntjänst till alla.
Jag uppmanar alla att vädra sina gamla tankar och fundera över vad som är ändamålsenligt i juniorhandboll om vi vill skapa framtidens spelare.
Fokuserade tankar 