Handbollen behöver ett större engagemang

Urspr. publicerad som opinion i Hbl 3 juli 2015.

Ulf Andersson. Handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK.

Ulf Andersson. Handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK.

Fick frågan att summera och ge min syn på situationen inom finsk handboll. Efter att ha lagt ner mycket tid för finsk handboll sedan 2009 och varit bosatt i Åbo under de två senaste åren är min upplevelse att det saknas engagemang och samarbete.

Jag vet att många tror att jag menar att det inte finns engagemang. I de flesta klubbar finns människor som visar engagemang och vilja att skapa något bättre för framtiden. Men det behövs strukturerat, förankrat och kraftfullt engagemang mellan alla parter.

Min åsikt är att handbollen i Finland är splittrad i ett skede då den egentligen borde surfa på den framgång som Mikael Källman och herrlandslaget skapat och som Jan Hagman och damlandslaget nu senast fyllde på med. I stället florerar mycket negativitet kring verksamheten i de olika landslagen och det är svårt att få grepp om och förstå helheten. Det är inte en enad bild som sänds ut till spelare och förbundskaptener. De ansvariga behöver ha en bättre översikt och insikt i vad som är problemet och hur det skall lösas.

Mitt svar är större öppenhet mellan förbund och föreningar. Det leder till en starkare känsla av att vilja engagera sig och samarbeta. Under min tid i Finland har jag hört många negativa synpunkter på landslagsverksamheten. Framför allt känner sig klubbarna distanserade från verksamheten. Signalen är att verksamheten är för sluten. Detta synsätt skapar inte mer engagemang eller samarbete, det blir heller inte motiverande att arbeta för landslagets bästa. Fokus blir i stället på det egna laget och den egna klubben.

När ungdomslandslagsverksamhet finansieras av föräldrar skapas per automatik en svårighet för alla att delta. På tidig ungdomsnivå är det förödande för ett land som Finland. Utslagningen kan och borde inte finnas. Här har förbundet en stor roll i att centralisera alla försök att skapa ekonomi och budget som övervinner den här typen av utslagning.

Framgångsrecept är svåra att komma på och vägen till framgång är lika svår att staka ut. Finland behöver influenser utifrån och det behövs en större öppenhet för de insatser som har vuxit fram och växer fram. När öppenheten finns kommer de nya influenserna att öppna nya ögon och ge nya möjligheter. Här är mina recept för finsk handboll:

  • Centraliserade ekonomiska resurser för all landslagsverksamhet med sund fördelningspolitik.
  • Konceptet för landslagsverksamheten och strukturen för varje landslag behöver utvidgas radikalt så att varje insats når bredare. Tanken att det finns genvägar måste bort.
  • Innehållet, utvecklingen och målsättningar måste ägas av förbundet. Långsiktig utveckling skall baseras på Finlands spelidé på de olika nivåerna.
  • Fysiken hos spelarna är för dålig för att mätas internationellt. Samtidigt ger det en för dålig förberedelse in i nästa landslagsnivå.
  • Den långsiktiga utvecklingen av spelaren är för otydlig, vilket ger spelare som inte får rätt förberedelse till nästa nivå.
  • Erfarenhetsåtervinningen från och mellan de olika landslagen (läs: förbundskaptener) är för svag.

Min tid i Finland har varit givande på många sätt. Det finns många människor jag stött på som ser ett behov och vad som kanske borde göras, tyvärr blir de inte hörda. Min resa med finsk handboll är i stort slut, många kontakter kommer jag att behålla och vissa insatser kommer kanske att ske i framtiden. Just nu ligger fokus på nästa uppdrag i Norge och Bækkelaget Håndball Dame Elite.

Till den som känner att den har funderingar kring och omkring denna text säger jag: Lycka till!

Ulf Andersson
handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK

Käsipallo tarvitsee suurempaa omistautumista

Alunperin julkaistu Hbl:ssä 3.7.2015.
Käännös virheineen minun.

Ulf Andersson. Handbollsinstruktör och -utbildare, tidigare tränare i Åbo IFK.

Ulf Andersson. Käsipallovalmentaja ja -kouluttaja, ent. Åbo IFK:n valmentaja.

Sain pyynnön vetää yhteen ja jakaa näkemykseni suomalaisesta käsipallosta. Panostettuani paljon aikaa suomalaiseen käsipalloon vuodesta 2009 ja asuttuani Turussa viimeisen kahden vuoden aikana, tunnen että suomalaisesta käsipallosta puuttuu omistautumista ja yhteistyötä.

Monet luulevat, että tarkoittaisin, että omistautumista lajille ei ole.  Useimmissa seuroissa on ihmisiä, jotka osoittavat sekä omistautumista ja tahtoa luoda parempaa tulevaisuutta. Mutta tarvitaan jäsentynyttä, voimakasta ja tiiviisti linkittynyttä panostusta kaikkien osapuolten välillä.

Suomalainen käsipallo on mielestäni nyt pirstaleinen, kun sen pitäisi surffata sillä menestyksen aallonharjalla, minkä Mikael Källman ja miesten maajoukkue, ja nyt Jan Hagman ja naisten maajoukkue ovat saaneet aikaan. Sen sijaan negatiivisuus maajoukkueiden toimintaa kohtaan kukoistaa ja on vaikeaa saada käsitystä kokonaisuudesta ja ymmärtää sitä. Pelaajille ja maajoukkuevalmentajille jaettu kuva ei ole yhtenäinen. Vastuullisten on luotava parempi tilannekuva ja ymmärrys ongelmasta ja sen ratkaisemisesta.

Minun vastaukseni on suurempi avoimuus liiton ja seurojen välillä. Se vahvistaa omistautumista ja yhteistyötä. Suomessa ollessani olen kuullut paljon negatiivisia näkökulmia maajoukkuetoimintaan. Seurat tuntevat itsensä ennen kaikkea etääntyneeksi toiminnasta. Signaali on, että toiminta on liian sulkeutunutta. Tämä näkemys ei lisää omistautumista ja yhteistyötä, eikä myöskään motivoi työhön maajoukkueen parhaaksi. Toiminnan polttopisteeksi muodostuu sen sijaan oma joukkue ja oma seura.

Kun maajoukkuetoiminnan rahoitus on vanhempien varassa, syntyy itsessään vaikeuksia kaikkien osallistumiselle. Nuorten osalta tämä on tuhoisaa Suomen kaltaiselle maalle. Syrjäytymistä ei voi eikä saa olla. Liitolla on tässä suhteessa suuri rooli luoda taloudelliset edellytykset tällaisen syrjäytymisen kukistamiseksi.

Menestysreseptiä on vaikea keksiä ja tietä menestykseen on yhtä vaikeaa viitoittaa. Suomi tarvitsee ulkomaisia vaikutteita ja tarvitaan suurempaa avoimuutta tehtyjen ja syntyvien panostusten ympärillä. Avoimuuden toteutuessa myös uudet vaikutteet avaavat silmiä ja luovat uusia mahdollisuuksia. Tässä ovat reseptini suomalaiselle käsipalloilulle.

  • Keskitetyt taloudelliset resurssit kaikelle maajoukkuetoiminnalle ja järkevät jakoperusteet.
  • Maajoukkuetoiminnan konseptia ja rakennetta tulee laajentaa radikaalisti siten, että jokaisella panostuksella päästään pidemälle. Ajatus oikoteistä on saatava pois.
  • Toiminnan sisällön, kehittämisen ja tavoitteiden on oltava liiton omistuksessa. Pitkän tähtäimen kehittämisen on perustuttava suomalaiseen peliajatukseen eri tasoilla.
  • Pelaajien fysiikka on liian huono kansainväliseen vertailuun. Samanaikaisesti tämä valmistaa pelaajia huonosti seuraavalle maajoukkuetasolle.
  • Pelaajan pitkän tähtäimen kehityspolku on epäselvä, mitä tuottaa pelaajia, jotka eivät saa oikeanlaista valmistavaa ohjausta seuraavalle tasolle.
  • Kokemusten kerääminen ja jakaminen eri maajoukkueiden välillä (lue: maajoukkuevalmentajien) on liian heikkoa.

Aikani Suomessa on ollut antoisa monin tavoin. Monet kohtaamani ihmiset ovat tunnistaneet tarpeen ja mitä ehkä tulisi tehdä, mutta he eivät ole tulleet kuulluiksi. Matkani suomalaisen käsipalloilun parissa on suurilta osin päättynyt, yhteydenpito jatkuu ja joitain panostuksia tulee ehkä tulevaisuudessa. Juuri nyt keskityn seuraavaan tehtävään Norjassa Bækkelaget Håndball Dame Eliten kanssa.

Sille, joka tuntee tämän tekstin herättäneen ajatuksia, sanon: Onnea!

Ulf Andersson
Käsipallovalmentaja ja -kouluttaja, ent. Åbo IFK:n valmentaja.

Handbollen går mot nya tider

Svar till Hufvudstadsbladets artikel av Filip Saxén.
Länk till nätupplagan.

Hufvudstadsbladet, Västra Nyland och Östnyland publicerade en artikel onsdag 24.6 skriven av Filip Saxén. Artikeln berörde valet av landslagstränaren för det finska herrlandslaget. I artikeln spekulerade man kring rekryteringsprocessen, man lät förstå ”att det förekommit ett spel bakom kulisserna”, man berörde ärenden som inte baserar sig på fakta, samt nämnde personer som inte hade möjlighet att kommentera.

Utan att närmare kommentera artikelns innehåll, vill vi framföra Finska Handbollförbundets synvinkel inkluderande fakta.

Det finska herrlandslagets tränares Mikael Källmans tidsbundna uppdrag upphör enligt avtalet i juni 2015, med kulminering i EM-kvalmatcherna Finland-Tyskland och Spanien-Finland. Källman, som tränat landslaget i 6 år, önskade redan i början av 2015 att processen kring valet av nästa landslagstränare skulle sättas i gång.

Tack vare Källmans långa erfarenhet och gedigna kunnande, har herrlandslaget för tillfället ett positivt flyt. Efter 6 år är dock laget i den situationen, där man behöver förnyelse och nya synvinklar för att kunna utveckla verksamheten. Även huvudtränarens arbetsbeskrivning har förändrats och rollen kommer att förnyas.

Det är naturligt och allmän praxis, att då ett tidsbundet arbetsavtal upphör, analyserar man den rådande situationen med tanke på framtiden. Rekryteringsprocessen av herrlandslagets chefstränare utfördes i denna situation som en normal process, i vilken deltog Handbollförbundets hela ledningsgrupp. Efter många intervjuer med kandidater, även utländska, framträdde två kompetenta sökande: Mikael Källman och Kaj Kekki. Som ett slutresultat av rekryteringsprocessen fattade förbundstyrelsen beslutet, att Kekki är rätt man att lotsa landslaget i dessa kommande tider.

Finska herrlandslaget har nu framför sig ett nytt femårigt projekt, vars huvudmål är att kvalificera sig till EM-slutturneringen 2020. Målet är krävande, men kan uppnås med hårt arbete. Detta kräver dock allt proffsigare tag av alla som medverkar i landslagets verksamhet. Av chefstränaren förväntas även ett nära samarbete med Finska Olympiska kommitten och Urhea samt med de övriga bollgrenarnas chefstränare. Han ansvarar även för kontakten mellan de olika ungdomslandslagen.

Det har gjorts ett stort arbete under de senaste åren för att balansera och förbättra förbundets ekonomi, genom att även fatta tunga beslut. En friskare ekonomi möjliggör nu tilläggsresurser till en proffsigare skötsel av landslaget.

Vi lever nu i början av en ny tid. Vi vill blicka in i framtiden i förtroendefull och positiv anda samt ge arbetsro åt herrlandslaget – med slutmålet om fem år i tanke. Nu om någonsin behövs stark vi-anda och strävan att dra åt samma håll.

Ännu en gång: Många tack till Mikael Källman för ett stort arbete, välkommen Kaj Kekki.

//Finlands handbollförbund, förbundstyrelsen

Käsipallo on nyt uuden ajan alussa

Vastine Filip Saxénin kirjoittamaan Hufvudstadsbladetin artikkeliin 24. kesäkuuta 2015.
Linkki verkkoversioon.

Hufvudstadsbladet, Västra Nyland ja Östnyland julkaisivat keskiviikkona 24.6.2015 Filip Saxénin kirjoittaman artikkelin Suomen miesten käsipallomaajoukkueen päävalmentajan valinnasta. Jutussa puitiin rekrytointiprosessia, viitattiin ”kulisseissa käytyyn peliin”, spekuloitiin asioilla, jotka eivät perustu faktoihin sekä mainittiin henkilöitä, joille ei annettu mahdollisuutta kommentointiin.

Jutun sisältöä tarkemmin kommentoimatta, haluamme tuoda esiin Suomen käsipalloliiton näkökulman faktoineen.

Miesten maajoukkuetta kuusi vuotta luotsanneen päävalmentaja Mikael Källmanin määräaikainen pesti päättyy sopimuksen mukaisesti kesäkuussa, huipentuen EM-karsintaotteluihin Suomi-Saksa ja Espanja-Suomi. Källmanin omasta pyynnöstä prosessi seuraavan kauden päävalmentajan valinnasta käynnistettiin jo alkuvuodesta 2015.

Källmanin pitkän kokemuksen ja laajan osaamisen ansiosta miesten maajoukkue on hyvässä nosteessa. Kuuden vuoden jälkeen joukkue on tilanteessa, jossa tarvitaan uudistumista ja uusia näkemyksiä toiminnan kehittämiseksi. Myös päävalmentajan toimenkuva on kasvamassa uudenlaiseen rooliin.

On luontevaa ja yleisen käytännön mukaista, että määräaikaisen työsopimuksen päättyessä vallitsevaa tilannetta tarkastellaan tulevaa ajatellen. Maajoukkueen päävalmentajan rekrytointi toteutettiin tässä tilanteessa normaalina prosessina, jossa oli mukana Suomen käsipalloliiton johtoryhmä. Useiden haastateltujen, ulkomaita myöten, joukosta valikoitui kaksi pätevää hakijaa: Mikael Källman ja Kaj Kekki. Prosessin lopputuloksena liittohallitus päätyi ratkaisuun, jonka mukaan Kekki on uuden ajan edessä mies paikallaan.

Miesten käsipallomaajoukkueella on nyt edessään uusi viisivuotinen projekti, jonka päätavoitteena on pääsy EM-lopputurnaukseen vuonna 2020. Tavoite on vaativa, mutta kovalla työllä saavutettavissa. Tämä vaatii aiempaa ammattimaisempaa otetta kaikilta maajoukkue-toimintaan osallistuvilta. Päävalmentajalta odotetaan myös tiivistä yhteistyötä Suomen Olympiakomitean, Urhean ja muiden palloilulajien päävalmentajien kanssa. Hänen vastuullaan on myös vahva yhteydenpito nuorisomaajoukkueiden kanssa.

Viime vuosina käsipalloliiton talouden tasapainottamiseksi ja tervehdyttämiseksi on tehty iso työ, osin raskaitakin päätöksiä tekemällä. Aiempaa tasapainoisempi talous mahdollistaa nyt osaltaan lisäresursseja maajoukkueen ammattimaisempaan pyörittämiseen.

On uuden alun aika. Haluamme katsoa luottavaisin ja positiivisin mielin eteenpäin sekä antaa työrauhan miesten maajoukkueelle – viiden vuoden päässä häämöttävä päätavoite mielessä. Nyt jos koskaan tarvitaan vahvaa me-henkeä ja yhteen hiileen puhaltamista.

Vielä kerran: iso kiitos suuresta työstä Mikael Källmanille, tervetuloa Kaj Kekki.

//Suomen käsipalloliitto, liittohallitus

Sic transit gloria mundi

BK-46 beslöt hastigt i mitten av juni att dra i handbromsen med anledning av ett snabbt försämrat spelarläge. Klubben drog tillfälligt tillbaka sin ansökan om licens för fm-ligan och sade sig istället börja med att bygga ett nytt lag med egna juniorer från 1. division. Några veckor senare, med mycket hårt arbete i bakgrunden, kunde dock klubben komplettera sin ansökan om fm-ligaplatsen och bli beviljad licens.

Det är igen på sin plats att påminna alla om att jag återger min personliga åsikt, inte förbundets officiella syn på saken. Något om det officiella bör jag nog säga, då alla kanske inte är helt på det klara med händelseförloppet. Efter att BK beslutat om att sänka sin ambitionsnivå till 1. division, var förbundet i konstant kontakt med klubben. Samtidigt formades det en stödgrupp av karishandbollens vänner som övertygade klubbens om att det finns förutsättningar för fortsatt verksamhet på liganivå. Från förbundets sida höll vi oss aktivt engagerade i ärendet. BK levererade sin nya spelarlista och bekräftade dom samtliga övriga uppgifterna i sin licensansökan. Samtliga granskades noggrannt och fördbundsstyrelsen godkände ansökan. Därefter kontaktades samtliga övriga ligaklubbar avseende läget. Alla klubbar var glada över att få BK tillbaka. Detta om det officiella.

Mycket kritik mot klubben efter beslutet att inte söka spel i ligan gavs i samtliga medier och noterades av Yle i antalet klickar om ”handbollskrisen i BK”. En av de mera kvalificerade rösterna i denna debatt var Robin Karlsson, som inte direkt sparade på orden.

Med denna bakgrund kan man nog ställa frågan hur det efter 55 säsonger i FM-serien, 1462 matcher, 1012 segrar, 20 guld, 5 silver och 3 brons — — med alla mått den mest stabila och framgångsrika finska handbollsföreningen – så kan man bara fråga sig hur det blev så här?

Jag bjuder på en snäv insikt. Jag hade äran att spela (en personligen ganska medioker säsong) i polkatröjan 2007–08 med Micke Källman som tränare. Redan då kändes det som något var lite annorlunda i Karis.

BK-46 herrlaget 2007-08. Bild: BK-46.

BK-46 herrlaget 2007-08. Bild: BK-46.

Samhället. Det förändras och medan vi håller fast vid våra vanor så går det oss bi. Så tror jag det blev för BK. Skämtsamt har det sagts att om du är född i Karis så spelar du handboll och blir bilmekaniker, elmontör, polis eller konduktör. Så är det inte längre. Samhället ändras. Karis saknar ”sug.” Dagens ungdom söker i allt större grad akademisk utbildning. Karis har yrkesskolan Axxell, men vill man bli magister eller kandidat eller vad som helst annat som kräver högre utbildning, så bär vägen bort från Karis. Staden är centralt belägen – det är lätt att åka till Karis från Åbo eller Helsingfors. Många har gjort det, men flera som jag samtalat med har blivit trötta på det. Har man familj och andra ansvar så är det tungt att åka bil 8–10 timmar i veckan. Det måste man ersätta på nåt sätt för att locka spelare. Här har BK fallerat. I Sjundeå tog man däremot vara på tillfället för att påpeka att man gör rätt och tar hand om sina spelare på ett bra sätt.

I diskussionen på webben kring spelaravhoppen så framhävdes klubbens anrika status och lojalitet mot föreningen. Dessa eldsjälar glömmer något. Lojalitet är inte en enkelriktad väg. Lojalitet kommer från tilltalande föreningsanda, ledarskap och förhållanden. BK har levt på gamla anor i gamla själar. Det är dags att tänka om och se verkligheten i vitögat.

Ett hopp ner till första division var bra, om det även bara varade en kort stund. För att stiga upp ska man nå bottnen. 1. division representerade denna bottnen för BK. En skam utan like. Det går inte längre stt fortsätta som inget hänt. Det här är ett bra tillfälle att fundera på var man är, vart man är på väg och vart man vill vara på väg.

Det underliggande problemet försvinner alltså inte med att omedelbart återta ligaplats. Karis är inte längre lika attraktivt för unga ambitiösa och ”urbana” killar och tjejer med framåtanda som tidigare. Handbollen håller inte riktigt nivå. BK kan knappast ordna med högskolor och storstadsinfrastruktur, men BK kan igen göra Karis till handbollens Mecka. Det finns inbyggt i föreningen. Idag blir det bara lite dyrare och kräver lite mera satsningar, engagemang och personligt bemötande. Att ta hand om sina spelare. Dagens ungdomar är mycket mera individer än sina föräldrar.

BK-46 har en massa styrka. Juniorsidan är späckad med tränare med sammanlagt hundratals års handbollserfarenhet och -kunnande. Klubben har en kultur som heter handboll. Många juniorlag i andra föreningar känner respekt och bävan för allt som heter BK-46. Nu gäller det bara att bygga utgående från egna juniorer och hitta bryggan till herrlaget som motiverar och lockar spelarna at stanna kvar i Karis.

Raha ja menestys – naiset ja miehet

Hyvät käsipallon ystävät,

Käsipalloliiton päätös luopua naisten MM-karsinnoista on herättänyt suuria tunteita. Olin mukana tekemässä tätä päätöstä ja seison sen takana. Siksi minusta on myöskin asiallista avoimesti jakaa taustoja ja omia ajatuksiani asiasta.

Muistutuan kaikkia siitä, että esitän henkilökohtaisen mielipiteeni, joka ei välttämättä heijasta tai edusta käsipalloliiton virallista kantaa asiassa. Puhun kuitenkin ”meistä” ja kerron miten koen että ”me” – hallitus – olemme yhdessä toimineet .

1506478_1487369928151067_1139129669_n

Rahat

Paljon on puhuttu taloudesta; liiton talous on vihdoinkin tasapainossa. Meillä on erittäin tarkka tieto menoista ja tuloista arvioineen ja ennusteineen, ja voimme tehdä päätöksiä ennakoiden. Tämä päätös oli yksi niistä. Miesten ja naisten maajoukkueiden budjetit ovat kutakuinkin yhtä suuria. Miehillä tuotot ovat suuremmat, joten voidaan hyvin sanoa, että liiton panostus naisiin on hivenen suurempi kuin miehiin. Naisten karsinta syksyllä olisi merkinnyt rahoittamatonta menoerää. Hyvän taloudenpidon periaate on että budjetin menot on täysimääräisesti rahoitettu. Euro eurosta . Näin ei ole aina aikaisemmin ollut ja liiton talous onkin aikaisempina vuosina ollut reilusti pakkasen puolella. Me emme halunneet joutua tilanteeseen, joissa olisimme maksukyvyttömiä ja pakotettuja tekemään leikkauksia jo hyvin tiukasti budjetoituun toimintaan. Siksi teimme tämän vaikean päätöksen. Se tuntui katkeralta ja sattui. Sitä puitiin kovaan ääneen. Mutta päätös oli yksimielinen. Olisimme tietysti voineet laissez-faire -tyyliin siirtää päätöstä. Tuloksena olisi ollut jatkuvan epävarmuuden limbo ja pommin pudottaminen ihan viime kädessä. Tähän emme halunneet lähteä.

Halusimme selkeyttä:

  • Emme ota tätä riskiä ja sitten myöhemmin pistä alijäämäisyyttä NMJ:n piikkiin tai selittele asiaa junnuille, miehille ja muille.
  • Teemme päätöksen ennakoiden, voidaksemme syksyllä lunastaa lupauksen ja järjestää kovatasoisia treenimatseja jokaisella säästyneellä eurolla.
  • Olemme edelleen aktiivisia naisten maajoukkueen asioissa.

Menestys

Matsit ovat olleet kovia. Tuloksena on pelkkiä tappioita. Birgitta ”Bigo” Lindholm on ihan oikeassa sanoessaan että paljon on menty eteenpäin. Edistys ei ole mitattavissa pistein, mutta selviä askeleita eteenpäin pelissä, kovuudessa ja matseissa selvästi kovempia joukkueita vastaan on nähty. Tätä menestystä haluamme tukea. Mutta ylimääräinen karsinta, vaikkakin MM-tasoinen, vailla rahoitusta olisi romuttanut naisten maajoukkueen keskipitkän ja pitkän tähtäimen toimintaedellytykset. Lähteminen vuoteen 2015 ja jatkovuosille usean kymmenen tuhannen euron miinuksella olisi tuonut mukanaan suuria leikkauksia tyttöjen ja poikien maajoukkueisiin tai vaihtoehtoisesti merkinnyt naisten maajoukkueen täydellistä hyllyttämistä. Tavoitteemme on, että kaikki joukkueet jatkavat kilpailuja ja pelillisesti nousujohteista toimintaa ensi vuonna ja jatkovuosina kun uudet karsinnat ovat edessä.  Voitot ovat joukkueelle tärkeitä. Tahdomme panostamalla syksyyn antaa joukkueelle tämän mahdollisuuden. Arvostamme sitä kehitystä – henkilökohtaista, joukkuepeliä, joukkuehenkeä, kovuutta ja kilpailuviettiä – jota NMJ on osoittanut ja haluamme tukea sitä parhaalla mahdollisella tavalla. Huonoin tapa olisi arviomme mukaan ollut MM-karsinta. Silloin kaikki liiton toiminta olisi pysähtynyt karsinnan jälkeen. Hiljaisemmat kaudet maajoukkuetoiminnassa ovat aivan luonnollisia lajissa, jossa MM- ja EM-kilpailuja ei järjestetä joka vuosi. Miesten maajoukkueella oli pari vuotta sitten lähes puolentoista vuoden mittainen hiljainen kausi. Kukaan ei silloin puhunut ”lakkauttamisesta” tai ”lopettamisesta” koska siitä ei ollut kyse. Ei ole nytkään.

Vuoropuhelu

Päätöksestä keskusteltiin heti joukkueen kanssa. Mahdollisuudet rakentavaan keskusteluun tuhosi valitettavasti vastakkainasettelun ilmapiiri. Hbl:n Filip Saxén kirjoitti tapahtuneesta hengessä, joka ei edistänyt vuoropuhelua.

Päivitys: linkit korjattu.

Tuttuni Fille on kokenut ja hyvä urheilutoimittaja ja kirjoittaa juuri niin kuin hänen pitääkin, joskin ylläolevan artikkelisarjan osalta kaipaan välillä objektiivista toimittajaa. Tietysti tunteiden pitää velloa, se on käsipalloa! Pelaajien vapautta ilmaista itseään ei myöskään etukäteen saa rajoittaa, mutta jos maajoukkueen johto ottaa lehdistön aseekseen, heikentää se olennaisesti mahdollisuuksia päästä vuoropuhelulla yhteisymärrykseen. Pitää keskustella ja kuunnella. Pitää myös kunnioittaa urheilua, tovereitaan ja muita käsipallon ystäviä eikä tahallisesti lausunnoillaan tai toimillaan vahingoittaa lajia. Jos se on aikomuksena, niin sopivampaa on ensin lopettaa ja sitten puhua ex-käsipalloilijana. Viestintää on sekä liiton että joukkueen puolelta hoidettu ajoittain todella huonosti. Birgitta on ottanut todella paljon vastuuta, enemmän kuin mielestäni tilanteessa voitaisiin edellyttää ja on omalla toiminnallaan edistänyt merkityksellisen vuoropuhelun syntymistä. Tack Bigo! Arvostan tätä suuresti!

Toiminnan tuki

Käsipalloliitto jäi vaille olympiakomitean tukea tänä vuonna. Yksinkertaistettuna kyse oli siitä, että liitolla ei ole valmennuspäällikköä ja toiminta ei siten täytä tuen myöntämisen kriteerejä. Toimintamme vaikuttavuutta ja merkityksellisyyttä mittaavat ja arvioivat aina muut, siksi meidän on saatava valmennuspäälllikkö, joka kouluttaa, yhteen sovittaa ja kehittää käsipalloa päivittäisessä yhteistyössä seurojen ja sidosryhmien kanssa. Katsotaan vaikka korista, lentistä, säbää ja futista –– ei tässä ole mitään muuta vaihtoehtoa! Yksi tapa saada menot balanssiin tässä on korottaa maksuja ja nyhtää rahat seuroilta. Harva seura on tähän valmis. Toisaalta, esityksenä tämä olisi hyvä, koska se pakottaisi seurat saapumaan kevät- ja syysliittokokouksiin valmistautuneina tekemään päätöksiä asioista. Toinen tapa saada asia hoitumaan on hyvä ja tarkka taloudenpito, kehyksissä pysyminen, menokohtien hallittu päättäminen ja säästyneiden varojen kohdentaminen tulevaan toimintaan tiukasti priorisoiden. Tätä me nyt teemme.

Liitto laittaa ”säästyneet varat” naisten maajoukkueen syskyn toimintaan ja valmennuspäälllikön palkkaamiseen. Tällä satsauksella vaikutamme kahteen tärkeimpään priorisoituun asiaan, nimittäin ”Kilpailutoiminta” ja ”Kilpailutoiminnan tuki.” Molemmat ovat myös tuottorivejä budjetissa lipputulojen, kumppaneiden ja kansallisten kattoyhdistysten tuen muodoissa.

Olen ollut mukana tekemässä vastuullista ja hyvää päätöstä. Päätösten tekeminen on ammattini. Tämän päätöksen taustalla olivat perusteelliset selvitykset ja analyysit vaikutuksista ja riskeistä. En tietenkään ole mielissäni päätöksestä, mutta yhtälailla olen ylpeä siitä, että pystyimme ja uskalsimme sen tehdä. Olen ehdottoman luottavainen siinä suhteessa, että tämä päätös oli paras mahdollinen. Se, että siitä tulee hyvä, on jatkossa kiinni toimeenpanosta – siitä, että sekä liitto että joukkue yhdessä vievät päätöksen maaliin. Nyt vaikuttaa siltä että pelaajat ja joukkueenjohto haluavat luopua vastuusta. Kesäloman ja hermolevon jälkeen ei näin enää saa olla!

Mitä viestintään tulee, tämä opetti sen, että meillä on paljon opittavaa. Viestintämme tässä asiassa oli melkein ”hylsy.” Tästä esitän henkilökohtaisen anteeksipyyntöni, mikä myöskin oli tämän merkinnän inspiraatio.

Pengar och framgång – damer och herrar

Bästa handollsvänner,

Handbollsförbundets beslut att stryka damernas VM-kval har väckt stora känslor. Det var ett beslut som jag var med och ta och jag står bakom det. Därför finner jag det också på sin plats att här offenttligt återge bakgrund och mina egna tankar kring det hela.

Jag påminner alla om att jag här återger min privata åsikt, som inte nödvändigtvis reflekterar förbundets ställning i ärendet. Jag skriver dock ”Vi” och återger hur jag upplever att ”vi” – styrelsen – agerat i samspråk och samråd.

1506478_1487369928151067_1139129669_n

Pengar

Mycket har talats om ekonomin. Förbundets ekonomi är äntligen i balans. Vi har koll på utgifter och inkomster med en otroligt bra noggrannhet och kan fatta beslut med förhåll. Detta var ett av dom. Budgeterna för damernas och herrarnas landslag är så gott som lika. Herrarna har litet större intäkter, så man kan mycket väl säga att satsningen på damerna är något större än på herrarna. Damernas fortsatta kval hade medfört en ofinansierad merkostnad. Grundprincipen i god hushållning är att alla utgifter i budgeten ska finansieras euro för euro. Så har det inte varit tidigare när förbundets budget varit redigt på minus. Vi ville inte skapa ett läge där vi saknar betalningsförmåga eller måste göra nedskärningar på annan redan mycket stramt budgeterad verksamhet. Därför tog vi beslutet. Det var ett svårt beslut. Det var kärvt och gjorde ont. Det debatterades hårt. Men beslutet var enhälligt. Vi kunde ha skuffat på beslutet, men då hade vi hamnat i ett olidligt limbo av osäkerhet, för att sedan i sista stunden dragit i handbromsen. Det ville vi inte.

Vi ville vara tydliga:

  • Vi tar inte denna risk för att senare skylla minus på damlandslaget eller bortförklara för juniorer, herrar och andra.
  • Vi fattar beslutet med förhåll för att på hösten kunna leverera på löftet att ordna kvalitativa träningsmatcher mot tufft motstånd med varje sparad euro.
  • Vi fortsätter vara aktivt engagerade med damlandslaget.

Framgång

Det har varit hårda matcher. Det har blivit idel förluster. Brigitta ”Bigo” Lindholm har helt rätt när hon säger att det skett stora framsteg. Inte framgångar mätbara i poäng men framsteg i spel, tuffhet och bra insatser mot hårt motstånd. Det vill vi fortsätta stöda. Men att ta ett extra kval – även om med VM-prestige – utan pengar hade förstört samtliga förutsättningar för damlandslaget på medellång och längre sikt. Med ingående minus på flera tio tusen euro inför 2015 och fortsatta år hade vi blivit tvungna att skära ned på flick- och pojklandslag eller helt hålla paus för damlandslaget. Därför tog vi det svåra beslutet. Vår målbild var att ha samtliga lag och fortsatt tävlingsinriktad och en spelmässigt successivt förbättrad verksamhet även nästa år och åren därpå när nya kval kommer. Segrar är viktiga för ett lag. Vi vill med vår satsning på hösten ge laget den möjligheten. Vi ser positivt på den utveckling – individuell, lagspel, laganda, tuffhet, tävlingssinne, sammanhållning – damlandslaget visat och vill stötta den på bästa möjliga sätt. Det värsta sättet hade bedömt varit fortsatt kval. Då hade all verksamhet stannat efter det kvalet. Tystare perioden i landlagsverksamhet är helt naturliga i en gren där VM och EM inte går av stapeln varje år. Herrlandslaget hade för ett par år sedan en tystare period på långt över ett år. Då talade ingen om att ”lägga ned” för det var det inte frågan om. Inte nu heller.

Samtal

Samtal kring beslutet ordnades genast. Möjligheter till samtal och samverkan kring vägen framåt raserades tyvärr av en konfliktanda. Hufvudstadsbladets Filip Saxén skrev om händelsen i en anda som inte bidrog till samspel.

Uppdaterat: Fixade döda länkarna.

Fille, som jag är bekant med, är en bra reporter och skriver som man ska, trots att jag lite saknar den objektiva reportern i artikelserien ovan. Känslor ska svalla, det är handboll! Spelarnas frihet att uttrycka sig ska inte på förhand begränsas, men om landslagsledningen tar pressen till sitt vapen, så försämras förutsättningarna för att nå samförstånd. Det gäller att samtala och lyssna. Det gäller ockå att ha respekt för sporten, sina kamrater och andra handbollsvänner och inte avsiktligt gå ut med sådant som skadar handbollen. Vill man så, så ska man istället sluta med grenen och tala som ex-idrottare. Kommunikationen har man både från förbundets och lagets sida stundvis skött väldigt dåligt. Birgitta har dock tagit mycket mera ansvar än vad av tränare i denna situation kan förväntas och byggt upp en meningsfull dialog. Tack Bigo, jag uppskattar detta stort!

Verksamhetstöd

Förbundet blev utan olympiska kommitténs stöd i år. Motiveringarna (i kort förenklad form) var att förbundet inte har en idrottschef och verksamheten inte således uppfyller kriterierna för att stödet ska beviljas. För att bedriva meningsfull verksamhet med förtroende, som alltid mäts och bedöms av andra, så måste vi få en idrottschef som utbildar, samordnar och utvecklar vår verksamhet i daglig samverkan med föreningarna och våra partners. Ser vi på basket, volleyboll, fotboll och andra förbund så är den vägen klart utstakad. Det finns inga alternativ. Ett sätt att få det att gå ihop är att höja alla avgifter och ta pengarna av föreningarna. Få föreningar vill detta. Å andra sidan skulle det vara ett bra förslag, för då skulle föreningarna garanterat dyka upp förberedda på vår- och höstmöten för att fatta beslut om ärenden. Ett annat sätt att få det att gå ihop är att städse hålla koll på ekonomin – att hållas inom den givna ramen, avsluta utgiftsposter i god ordning och satsa allt som blir över på framtida verksamhet enligt beslutade prioriteter. Det gör vi nu.

Förbundet satsar ”allt som blir över” på damlandslaget i höst och i framtiden på att få en idrottschef. Med detta säkerställer vi våra främsta prioriteter, nämligen ”Tävlingsverksamhet” och ”Stöd för tävlingsverksamheten.” Båda är även inkomstposter i budgeten i och med biljettintäkter, partners och stöd av nationella takföreningar.

Jag upplever att jag varit med och gjort ett ansvarsfullt och bra beslut. Att fatta beslut är mitt yrke. Detta beslut hade ett gediget underlag med bra analys av följder och risker som grund. Lika bra som många beslut jag fattat i fält som utarbetats av mig med en stab på över tio officerare. Jag är så klart sorgsen över beslutet, men likaså stolt och glad över att vi kunde och vågade ta det. Jag har absolut förtroende för att detta var ett av dom bästa besluten vi fattat. Att det blir så, handlar framöver om hur vi – både förbundet och laget tillsammans – verkställer beslutet och tar det till mål. Nu verkar spelare och lagledning mera inriktade på att avsäga sig ansvar. Efter att man vilat upp under sommarpaus kan det inte mera vara så.

Vad kommunikation beträffar, så tror jag dock vi har mycket att lära oss. Den biten blev i min mening nästan underkänd. Det ber jag personligen ursäkt för och därav inspirationen till detta informella inlägg.